Lars JONSSON
1952, Sweden

Lars Jonsson natur- och fågelintresse fördjupades under tonåren, och 1967 går han med i Fältbiologerna, en ungdomsavdelning till Svenska Naturskyddsföreningen. Hans förmåga att teckna och iakttaga skärps, och hans bilder tilldrar sig allt mer uppmärksamhet. Hösten 1967 upptäcks hans talang av en intendent på Sveriges Naturhistoriska Riksmuseum, när han sitter och tecknar av fåglar i museets montrar. Upptäckten resulterar i hans första utställning 1968.
I Sverige finns ett djupt grundat intresse för naturen från Rudebeck och Linnés dagar och en stark nationell tradition inom naturmåleriet grundläggs med Bruno Liljefors från slutet av 1800-talet. När Lars Jonsson som femtonåring tar sina första steg inom denna tradition är dess samtida bärare framför allt konstnärerna Harald Wiberg och Gunnar Brusewitz, men också Allan Andersson. De kom att påverka hans konst. Men inte bara som förebilder, utan också som äldre hjälpande och stödjande kollegor. Sakta växer en identitet fram hos Lars Jonsson, en identitet som har sina poler i det mer eller mindre vetenskapliga utforskandet av natur- och fågelliv med kamraterna i Fältbiologerna och ett av många uppmuntrat utforskande av den egna rollen i en stark svensk konstnärstradition av naturskildrande. Vetande och konst.
Hans instrument blir tubkikaren, pennan och akvarellfärgerna med vilken han närmar sig fåglarna med en ny intimitet, och en ny kunskap om fåglarnas utseenden.
Lars Jonssons obestridliga begåvning att fånga fåglarnas karaktär och hans djupa ornitologiska kunskaper gör att han - som tjugoåring - ges uppdraget att utforma en ny europeisk fälthandbok. Förlagets idé är att boken skall bestå av flera delar, där varje del ägnas en biotop. Full av iver kastar han sig över uppgiften, en uppgift som till och från skulle sysselsätta honom först under hela 70-talet. Och som ånyo skulle fylla hans arbetsdagar under stora delar av 80-talet när han genomför en grundlig revidering av den äldre upplagan. Fälthandboken utkom först i fem delar vars sista del utkom 1980, och gavs redan från början ut i sju länder. Lars Jonsson räknas efter denna utgivning som en av världens främsta
fågelmålare och tillika fågelkännare.
Själv beskriver han arbetet med fågelhandboken som hans »akademi« Oändliga timmar läggs ned på att komponera och utmåla planscherna inom strikta ramar och han förfinar därigenom sin akvarellteknik.
Under resor runt om i Europa och Medelhavsländerna, där han gör noggranna detaljstudier av arter och former utvecklas hans förmåga att se och registrera.
Redan i början av 70-talet har han fått kontakt med den internationella ornitologiska världen, inte minst den engelska. Hans bilder förekommer i internationella tidskrifter, bland annat en akvarell på utsidan av Birds, tidskriften för RSPB (Royal Society for Protection of Birds) 1973. Genom resor får han personlig kontakt med auktoriteter inom fältet, Robert Gillmor, Eric Ennion och inte minst den legendariske handboksförfattaren Roger Tory Peterson.
Om 70-talet i stor utsträckning gick i fälthandbokens tecken inträffar på ett privat plan en viktig händelse: på våren 1976 flyttar han in i ett eget hus nära Gotlands sydspets. Och från nu ska detta hus och den omgivande naturen bli hans fasta punkt. Fortfarande lever han ensam, med sin hund Columbus. Och tiden delas mellan arbetsresor och skrivande och målande. Även om konstnären under denna tid delvis träder i bakgrunden skapar han hela tiden med större eller mindre intensitet en rad akvareller och oljor. Han deltar i en rad samlingsutställningar, däribland den principiellt viktiga »Animals in Art« på Royal Ontario Museum i Kanada 1975. Sin första riktigt stora separatutställning efter Riksmuseet sker på Gotland 1979 i regi av Gotlands Konstförening. Hans rykte som konstnären växer, om än fortfarande inom begränsade kretsar. 1979 var den första perioden av fälthandboksarbetet över. Han ska snart fylla trettio år, och det tidiga 80-talet kännetecknas av ett visst sökande, inte minst konstnärligt.
De många disciplinerade arbetsåren med handboken tycks ha avsatt en lust att experimentera. Resandet, nu även till mer avlägsna trakter blir en viktig del av hans liv. Några betydelsefulla perioder tillbringas under dessa år i Spanien 1980, Peru vintern 1981 / 82, USA våren 1984 efter att först ha besökt landet hösten 1981, och en resa till Sibirien1983. 1983 är ett betydelsefullt år. Han utger boken Ön, en dokumentation i text och bild av livet en sommar på en liten sandrevel nära hans hus på Gotland. Boken möts med översvallande god kritik, inte minst framhävs närvaron i Lars Jonssons prosa. Han har en stor utställning på Naturhistoriska Riksmuseet, med bilder från 70-talet och flera stora verk från de senaste årens resor. Här visas också en fyra meter bred duk, som pekar på en ny dimension i hans måleri. Samma år träffar han sin blivande hustru, Ragnhild, med vilken han under de närmaste åren får tre barn, Martin (1985), Viktor (1987), Rebecka (1988) och senare 1994 föds även Matilda. Med huset på Gotland, giftermålet och barnen inträder en viss regelbundenhet i hans liv, nu avslutas den stora sammanslagningen av handboken. En separat utställning på the Tryon Gallery i London 1987 är betydelsefull. En framgång som kommer samma år som hans far avlider. Viktiga faser från mitten av 1980-talet är hans förbindelser med natur- och konstlivet i USA. En gammal dröm förverkligas 1984 när han under några månader ges möjlighet att flytta med fåglarna i Amerika, från Florida i sydväst till Alaska längst i nordost. Från stranden av Beringsund kan han se prärietranorna sträcka över till Sibirien, den plats dit han längtar mer än någon annan stans. Vid denna tid får han också kontakt med en rad profiler inom amerikanskt naturmåleri, som Don R Eckelberry, Arthur Singer, Robert Verity Clem och den kanadensiske naturmålaren Robert Bateman. Viktigt blir också mötet och vänskapen med den svenska skulptören Kent Ullberg, som varit verksam i USA sedan mitten av sjuttiotalet.
Lars Jonssons bilder åtnjuter stor uppskattning, och han påbörjar ett samarbete med the Mill Pond Press, och dess inflytelserika förläggare Robert Lewin, som publicerar konsttryck i limiterade editioner.
Ett samarbete som bryts efter ett par år eftersom han känner att han som konstnär inte riktigt kan utvecklas inom ramarna
för deras framgångsrika men mycket amerikanska föreställningar om hur naturbilden ska se ut. Från och med 1982 deltar han i en årlig utställning »Birds in Art« på Leigh Yawkey Woodson Art Museum i Wisconsin, USA, där han 1988 tilldelas utmärkelsen Master Wildlife Artist, den hittills yngste vid samma museum. Under resorna I Nordamerika engagerade han sig intensivt i studiet av vissa småvadare av släktet Calidris, studier som resulterade i artiklar som 1984 publiceras i tidskrifterna American Birds och British Birds. Tanken att omarbeta fågelhandböckerna växer sig dock under 1980-talet allt starkare. Arbetet med revideringen förutsätter en omarbetning av en stor mängd planscher, en uppdatering av forskning samt nya resor och fältstudier. Men stor efterfrågan, och en egen insikt om att verket bör slås samman till en bok upplagd efter en systematisk indelning gör att han åter kastar sig in i det krävande arbete som en sådan sammanslagning innebär. Arbetet är pressande, och konstnären får än en gång träda tillbaka. En uppföljare till boken Ön tillkommer emellertid våren och sommaren 1989 som utslag för ett tillfälligt arbetsbyte. Den kommer ut våren 1990 med titeln En dag i maj, och är ett försök att skildra just en dag, den 18 maj på södra Gotland, från tidig morgon till sen kväll. 1991 är den nya sammanslagna upplagan av »Fåglar i Europa med Nordafrika och Mellanöstern« klar. Och lättad kan han övervaka tryckningen av den engelska upplagan, som är först. Året därpå kommer den på svenska. Den har totalt kommit ut på 13 språk och blir en stor försäljningsframgång i de länder den utges. Lättad över att ha slutfört sitt stora arbete förverkligar han en gammal dröm att åka till arktiska Sibirien, i juni 1991. Drömmen om den sibiriska tundran har Lars burit med sig sedan unga år och han genomför flera resor och expeditioner dit under 90- talet, sommaren -94 i egenskap av konstnär på den svenk-ryska expeditionen »Tundra ecology 94«. En vetenskaplig skeppsbaserad expedition som i A. E. Nordenskiölds fotspår färdas utefter Nordostpassagen. I arktiska Sibirien får han möjlighet att studera och teckna många arktiska fågelarter, liksom fjällrävar och isbjörnar. Han får för första gången möjlighet att uppleva många vadararter på sina häckplatser, fåglar som under några korta vår- och höstdagar passerar hans kust på Gotland. Erfarenheterna från denna resa redovisas på en utställning tillsammans med två andra konstnärer som deltagit i expeditionen på Naturhistoriska Riksmuseet 1995. På samma sätt som avslutandet av handboksarbetet i slutet av 70-talet resulterade i starkt ökad konstnärlig aktivitet kan Lars Jonsson i början av 90-talet mer koncentrerat åter ägna sig åt sin konst. Ett arbete som varvas med resor och forskningar. På det ornitologiska området avslutas ett större projekt ägnat lommar som publiceras 1992, för att fortsättas med omfattande studier av trutar som fortfarande pågår.
1990-talet ägnas dock i stor utsträckning åt konstnärligt arbete och han har flera uppmärksammade utställningar i Sverige.
Massachusettes Audubon Society inbjuder Lars att som konstnär delta med bilder till deras bok »The Nature of Massachusettes« att utges i samband med deras 100 års jubileum 1997. Lars tillbringar en period hösten 1994 och våren 1995 att måla i delstaten. Intresset för den amerikanska naturen och deltagande i olika samlingsutställningar, bland annat på The National Gallery of Wildlife Art i Wyoming resulterar i nästan årliga resor till Amerika.
Han reser 1997 också till Indien för att tillsammans med en grupp internationella naturmålare inom anf (the Artist for Nature Foundation), skildra tigrar och naturen i centrala Indien. Arbetet redovisas i en bok och en utställning på The Burrel Collection i Glasgow 2000.
Det nya millenniet möter Lars med en ny bok om Gotland, Dagrar, som utkommer 2000. Det är texter ur dagboken och bilder ur hans senare produktion som speglar året i hans hemtrakter, kulturlandskapet på södra Gotland.
2002 fyller Lars Jonsson femtio år.
Han utnämns i maj detta år till filosofie hedersdoktor vid Uppsala Universitet. På konstmuseet Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm visas en stor utställning med hans konst, från de tidigaste verken över exempel på hans illustrationer ur böckerna, skissboksblad, akvareller till de viktigaste målningarna av den mogna konstnären.
Det står allt mer klart att Lars Jonsson inte bara skapat sig en alldeles egen plats inom svenskt naturmåleri, utan även påverkat fältet internationellt. En av de få svenska jämförelsepunkterna blir den store mästaren Bruno Liljefors, som för Lars Jonsson länge har varit och alltjämt utgör en viktig inspirationskälla. Under 90-talet skapas några utställningar tillsammans med Liljefors, på bland annat Kalmar konstmuseum 1994 och Örebro slott 1997. Hans verk antyder traditionstillhörigheten,
samtidigt som de tydligt visar den yngre konstnärens egenart. Eller som konsthistorikern Allan Ellenius skriver :
»Medan kollegorna i allmänhet utgår från teckningen, arbetar Jonsson med ljuset som helt avgörande i bildernas uppbyggnad. Kropparna blir förtätningar av ljus, ibland upplösta på gränsen till anonymitet - märk beröringspunkten med Liljefors - och integrerade i omgivningens skiftande färgsammanhang.
Enhet och harmoni, ett slags bejakande av en universell harmoni, en upplevelse av lycka i vardagen, en värld som hellre låter duvhöken vila i grenverket än skildrar den explosiva attacken. Skärfläckorna som reduceras till tecken i svart och vitt bland lagunernas ljusreflexer. Lars Jonsson brottas med estetiska grundproblem, han vill bevara upplevelsens känslodjup utan att försvära sig åt avbildandet. I vissa akvareller, favoritmediet, tycks färgen snarats doftas in,
man förväntar sig att den skall skingras lika snabbt som dimstråken över den gotländska strandlinjen. I upplösningen finns den registrerande iakttagelsen men också övertygelsen om de oupplösliga samband, som konstituerar den ständigt gåtfulla verkligheten.

Source: http://www.larsjonsson.se