Sven HOLM
1934, Sweden

Sven Holm:

Jag föddes 1934 i Kristinehamn. Min far var den i trakten kände byggmästaren Holger Holm, och min mor hette Rut (född Skeppstedt) och kom ursprungligen från den lilla köpingen Kolsva i Västmanland. Jag tillbringade delar av min barndom även i Karlstad, men återvände till Kristinehamn för att genomgå realskolan. Då jag var 18 år gammal, strax efter examen, inträffade emellertid något som på ett avgörande sätt skulle komma att förändra mitt liv: jag rymde hemifrån. Bakgrunden var att jag inte vågade återvända hem sedan jag olovandes tagit min fars bil ur garaget och kört den i diket. Jag hade som ni kanske förstår ingen större lust att återvända hem med den tråkiga nyheten. Istället tog jag mig till Göteborg där jag mönstrade på som jungman på ett oceangående lastfartyg.
Så kom det sig att jag redan som tonåring gjorde min världsomsegling. Ivrigt insöp jag alla de färger, smaker, dofter, språk och luftstreck som dessa exotiska miljöer erbjöd. Det var även nu som jag började teckna på allvar. I indiska, asiatiska, västafrikanska, karibiska eller sydamerikanska hamnar hade jag skissblocket uppe. Jag gjorde under denna tid även mina första oljemålningar.
Efter att ha korsat världshaven och bekantat mig med alla jordens folkslag och kontinenter återvände jag likt Fritiof Andersson till Sverige. Bilhistorien var då om inte glömd så åtminstone begraven. Och skulle så förbli, för jag och min far berörde den faktiskt aldrig med ett enda ord under mer än fyrtio års tid. I gengäld ville han nu att jag skulle utbilda mig till byggnadsingenjör, ett yrke för vilket jag antagligen var mer lämpad för än jag då ville medge. Han hade förklarat sig villig att under denna förutsättning bekosta mina studier, men jag tog istället pengarna och sökte in på Beckmans reklamskola i Stockholm. Min far resignerade då slutligen och måste ha givit mig sin välsignelse. Därmed var min livsbana utstakad. Jag tillbringade senare också en tid på Konstfack och försörjde mig bland annat som turistguide för resebyrån Nyman & Schultz. Ständigt hade jag emellertid i tankarna att kunna livnära mig som konstnär, en dröm som blev angelägen verklighet då jag 1956 träffade min blivande hustru
Margareta, som året därpå nedkom med vår äldste son Lars - det blev med tiden ytterligare två, pojkar: Johan och Klas.
1965 var ett annat avgörande år. Det var nämligen då jag för första gången i sällskap med mina konstnärsvänner och kolleger Harry Moberg och Stig Olson reste i Provence och där förälskade mig i luberondalens skönhet. På den tiden låg de vackra byarna ännu till stor del övergivna och livet hade en ursprunglig karaktär som förde tanken till ännu äldre tider - avloppen ledde exempelvis alltjämt rakt ut i rännstenen.
Jag upplevde mig till en början som ett slags lillebror i dessa oförskämt begåvade konstnärers sällskap. Själv hade jag ännu inte ens debuterat med en egen utställning, medan Harry Moberg redan var en fixstjärna på galleristernas himmel. För att nu inte tala om underbarnet från Kristinehamn, eller "trollpennan" som den flyhänte Stig kallades. Jag vågade inte riktigt jämföra mig med dem. Men hur det nu var fick jag efterhand större självtillit. Och till sist kom väl den dag då även lillebror blev stor och hänvisad till att förlita sig på egen kraft och kunnande.
I den medeltida byn Lacoste fann jag med hjälp av den likaledes legendariske skulptören Evert Lindfors en övergiven ruin. Det var faktiskt inte stort mer än en fasad, för i husets inre befann sig istället för golv och väggar ett stort träd där himlens fåglar byggt sina bon. Från toppen av detta träd, som senare ersattes av husets terrass, hade man milsvid utsikt över luberonmassivet i söder och öster, och mot van Goghs "Fujijama", Mont Ventoux i norr. Ja, jag kunde rentav märka att också min egen palett snart antog en eldigare och ljusare karaktär…
Den officiella köpeskillingen för huset var 500 francs. I kontraktet kallades den förfallna fastigheten för l'ancien temple, den gamla kyrkan. Huset var från 1628 och det berättades för mig att det under seklernas lopp tjänat både som protestantisk och judisk helgedom, som café, stall och till och med som bordell. Och nog kunde man här bland fåglarna höra historiens vingslag och skrönor virvla i luften.
Så snart kontraktet var signerat fick jag all anledning att utveckla mina hantverksfärdigheter. Jag har alltid varit fascinerad av konstens nära förbindelse med olika hantverk, och att rusta upp en antik provencalsk ruin till något som liknade ett beboeligt hus blev en av många givande utmaningar under de närmast följande åren.
De byggnadstekniska erfarenheter jag här gjorde skulle visa sig ovärderliga i samband med att jag och min hustru 1975 slutgiltigt flydde staden till förmån för vårt nordiska Shangrila: Gräns säteri utanför Uppsala, beläget på en av åldriga träd bevuxen kulle med boplatser, gravar och bautastenar från vikingatiden.
Säteriet, som visserligen inte var en ruin, var likväl i behov av omfattande renoveringsarbete. Under mer än tjugo års tid har jag vid sidan av måleriet ägnat mig åt att söka återställa dess många byggnader i mer eller mindre ursprungligt skick. Bland annat fick jag då tillfälle att tillämpa gamla tekniker som schablonmåleri, stänkmåleri och marmorering.
Som nybliven uppsalakonstnär anförtroddes jag en hel del offentliga utsmyckningsuppdrag, däribland Lundellska skolan, Folkets hus, brandstationen Victoria i Uppsala och Rasbo församlingshus. Under flera år hade jag faktiskt så pass många offentliga uppdrag att det kom att utgöra huvuddelen av min produktion.
Året 1975 innebar också ett viktigt internationellt genombrott för mig. Jag hade då en av kritiker och åskådare mycket uppskattad separatutställning på det prestigefyllda Galerie Malaval i Lyon, mitt emot musée Beaux Arts. Vännerna Stig Olson och Harry Moberg ställde även de ut i Lyon - samlingsrubriken för vår nordiska invasion var "tre svenskar i Lyon" - men jag minns att de av någon anledning inte uppnådde samma ruljans i försäljningen som jag på premiärdagen. Snart nog infann de sig därför på Galerie Malavals kulinariskt välförsedda vernissagefest, där borgmästaren åtföljd av två motorcykelburna poliser redan lassade in av hjärtans lust.
Typiskt för åren från slutet av 1960-talet och framåt var annars att jag, medan snön ännu låg vit på uppsalaslätten, oftast spenderade vår- och ibland även höstmånader i Provence, medan sommaren var förbehållen skärgården - jag blev med tiden en passionerad seglare - och vintern tillbringades i ateljén ute på Grän.
Min första separatutställning i Sverige hade jag 1967 på Galleri S:t Nikolaus hos de svenska galleristernas okrönta drottning, Alma Johansson. Jag anser det som en ära att därefter gång på gång ha fått förtroendet att ställa ut i denna på en gång intima och rustika miljö, där konstnären, inte minst tack vare Almas gränsöverskridande ande, stod i inspirerande direktförbindelse med sin publik och - ja, varför inte säga det rent ut - sina köpare!
Ja, på den vägen har det varit. Till och med in i vårt nya årtusende. För just då jag äntligen trodde mig kunna få njuta känslan av att vara bortglömd och förlegad, kom budet från Värmlands museum att jag blivit tilldelad Tor Fagerkviststipendiet.
Jag skulle väl så avslutningsvis tillägga några ord om varför jag målar och vad mina "tavlor" betyder. Det finns två skäl till att jag inte tänker göra det. Det första är att jag verkligen inte vet varför. Det andra är jag vill bidra till föreställningen om konstnären som språkrör för en verklighet bortom, eller för all del hitom, begreppsliga definitioner. Enligt min mening står måleriet den irrationella drömmen närmast av alla konstnärliga discipliner. "Ja, men du målar ju ändå traditionella 'borgerliga' och inramade tavlor?" Ja, det är riktigt att jag inte velat rätta mig efter trendernas tyranni, och att jag insisterat på vad somliga skulle kalla gammalmodigt figurativt måleri. Jag överlåter dock med varm hand åt kritiker och dagsländor att annonsera det så kallade traditionella måleriets död. Själv kan jag inte uppleva saken på det sättet, utan måste instämma med Evert Lindfors då han säger. "Skulle måleriet vara föråldrat? Det har ju knappt ens börjat!"


Grän, i mars 2002
Sven Holm

Source: http://www.svenholm.info/