Albert BLOMBERGSSON
1810–1875, Sweden

Det var Albert Blombergsson (1810-1875) som gav oss bilden av Hälsingland. Städer, kyrkor, bruk och naturscenerier målades på hans dukar. Han var den förste som här avbildade landskapet som ett ideal. Blombergssons Hälsingland är en lovsång i harmonisk balans, antingen det är grönskande eller vintrigt. Det är vackert och Blombergsson fann alltid den plats varifrån vyn kunde målas bäst. Som landskap har det uppnått sin fulländning, natur och kultur är i bästa samklang.

Blombergsson målade ett Hälsingland vars stolta bild och idé kunde tas över av den framväxande fornminnes- och hembygdsrörelsen. Den har därefter aldrig släppt honom. Hans exakta precision, hans stora vyer över städer och nejder gjorde dessutom målningarna dokumentärt värdefulla. Han målade i en stil som gör att man omedelbart tänker på Düsseldorf, en tysk målarskola under mitten av 1800-talet med stort inflytande.

Blombergsson besökte aldrig Düsseldorf, därför kan han formellt inte räknas till deras krets. Han var utbildad i det gamla skråsystemet som målarmästare. Hans senare konst-närliga utbildning gick i klassicistisk-romantisk riktning. Düsseldorf , det nya - vardag och mer realism, klassicism och romantik var det gamla, idealiserat och orealistiskt.

Ungdomstid
Svante Albert Blombergsson föddes år 1810 på gården Margretelund i Kyrkbyn, Hanebo socken i södra Hälsingland. Han var son till kronolänsmannen Fredrik Blombergsson och hans hustru Margareta Bolin.

Blombergssons far var statens tjänare som länsman. Familjen tillhörde samhällets övre skikt på landsbygden. Som barn, säger Blombergsson i sina självbiografiska anteckningar, fascinerades han av de äldre syskonens pappersgubbar, uppklistrade på fönster och väggar. ”Så snart min hand blev mäktig att hålla en sax, blev snart sagt (min) enda sysselsättning att klippa och rita figurer”.

Albert Blombergsson dog på sin gård Mamre, strax utanför Söderhamn, 1875. Han var en man som förblev Hälsingland troget hela sitt liv, de resor han gjorde sträckte sig aldrig utanför Sveriges gränser.

Skolningen
Skolgången påbörjades i Gävle på trivialskolan där varje ledig stund brukades till att måla figurer, lavera ruinbilder i tusch och små landskap, ”vilka såldes till kamraterna för några styver”. I beteendet är han redan den frie konstnären. Men så blev han faderlös och allt blev annorlunda. Han fick lektioner i frihandsteckning av en ung ”mekanikuselev” vid Ljusne masugn och 1824 lämnade han Hälsingland för Stockholm och en plats som lärling hos målarmästaren P. E. Wallander.

Som lärlingsgosse fick han besöka ”Principen”, den lägre skolan vid Konstakademien under vissa kvällar. Under tre år, åtta timmar i veckan tränade han där sin konstfärdighet. ”Jag började som vanligt med ett öga, ett halvt ansikte och så en galopperande häst en fransk artillerist, o.s.v., samt slutligen Romuli huvud, det förnämsta som fanns” skriver Blombergsson. Någon stor tid i Akademins historia var inte 1820-talet, de materiella tillgångarna var snålt tilltagna, undervisningslokalerna urusla och lärarkåren gammalmodig och konservativ.

Blombergssons lärare vid akademin var stora i sin tid. Hovmålaren och professorn Fredrik Westin (1782 -1862) var ytterst uppburen och produktiv, ett otal alster med klassiska motiv flöt ur hans pensel, allra helst allegorier och altartavlor. Hans konst var en blandning av klassicism och romantik. Westin var en av pionjärerna på att ge ut litograferade verk, ”ur historien, mythologien och hvardagslifvet”. Gubben Svedman benämner Blombergsson en annan lärare, den gamle klassicisten och genremålaren Carl Wilhelm Swedman (1762-1840).

Efter sex år, många mödor och några framgångar blev Blombergsson färdig gesäll år 1830. Han hade noggrant odlat de artistkontakter han fått i Wallanders tjänst. De tycks ha varit nog så viktiga som de ålderstigna lärarna. ”Bland dem hjälpte mig särskilt den sachsiske landskapsmålaren Edsdorff, vilken lånade mig litografiska studier att teckna efter och lämnade mig fritt tillträde till sin ateljé […] För övrigt voro mina käraste umgängesvänner G. W. Palm, sedermera professor samt porträttmålaren Wahlbergsson, då liksom jag målarlärling”.

Erik Wahlbergsson (1808-1865) fick en olyckligare bana. Han blev aldrig självständig i sitt uttryck och dog i sinnessjukdom 1865. Hans porträtt (de flesta kopior) finns på Drottningholm och i Riksdagshuset i Stockholm.

Den sachsiske vännen Christian Ezdorff (1801-1851) var en utpräglat senromantisk landskapsmålare. Han vistades i Stockholm under 1820-talet, kallades ibland felaktigt för svensk vid utställningar och var flitigt reproducerad i tidens populära litografier. Allra mest hans målning av en hammarsmedja i en svensk fors.

Till Hälsingland igen
Åter i hembygden 1830 försökte Blombergsson leva som konstnär. Han tillämpade allt han lärt och målade landskap ”både i storm och stiltje” för att använda hans egna ord. Men hemorten är hälleberget; tiden var inte den rätta. Ingen hemma i Hälsingland ”kunde vare sig bedöma, köpa eller uppmuntra, så det blev mig omsider nödvändigt att gripa till det hantverk jag lärt”. Hälsingland var inte moget för den frie konstnärens alster.

Han fick stödja sig på hantverket som dekorationsmålare, ännu var skråtiden inte över. Första uppdraget blev Hanebo tingshus. Det fyllde han med ådringar och marmor-eringar, landskap i månsken, en ruin i glänsande sol, berg och skogar. Brodern hade efterträtt fadern som socknens länsman och var beställaren. Blombergsson arbetade vidare: Sunnanå herrgård och Söderala kyrka. Åt prosten gjorde han porträtt och åt prostens döttrar gav han lektioner i måleri. Han utförde också miniatyrer, en porträttkonst som stod högt i kurs. Med tavlorna går det sämre, ännu hade ingen marknad öppnat sig. Blombergsson liknar skråsystemets stadsmålare, som lärling tjänade han sina lärospån hos en riktig mästare. Han liknar också de gamla inredningsmålarna när han ges uppdrag att pryda tingshus och herrgårdar med allehanda dekorativa målningar.

Blombergsson hade själv en verkstad i Söderhamn med gesäller och lärlingar. Han var en produkt av det gamla samhället, skråtidens hantverkssystem. Men han var också modern, han målade och sålde konst för en marknad och han brukade moderna metoder och lät sig påverkas av tidens smak och konstideal. Han blev konstnär i modern mening. Artist är den titel man brukar om honom, en vanlig beteckning för dåtidens konstnär.

Kyrkomålaren
Kung Karl XIV Johan besökte Söderhamn 1835 och Blombergsson fick i uppdrag att dekorera staden inför detta tillfälle. Nu fattade han beslutet att bli målarmästare i hemstaden. Han återvände till Wallander, och efter två vintrar och idogt arbete fick han mästarbrevet. Hemkommen under sommaren 1836 fick han beställning på en altartavla för Hanebo kyrka. Tavlan skulle vara en kopia av den förre läraren Westins stora altartavla i Söderhamns kyrka. Brukspatronen på Kilafors Bruk, P.C. Rettig, bekostade målningen.

Under sin andra tid i Stockholm blev Blombergsson litograf. Litografin, dåtidens masspridda bilder, var ett viktigt uttrycksmedel för många av düsseldorfmålarna. Wallander gav exempelvis ut litografiska planschverk från svenskt folkliv. År 1836 kom Blombergssons ”Norrlandsvuer”, ett häfte med åtta motiv från Hälsingland. Han återvände nu till Söderhamn som mästare. Enligt de självbiografiska anteckningarna var det kärleken som lockade honom tillbaka. Hon hette Gustafva Helena Söderholm och var dotter till en av stadens guldsmeder. De gifte sig 1838.

Blombergsson blev kyrkomålaren på modet i Hälsingland. Hanebodekorationen gav gott rykte och han utförde under de kommande tre decennierna åtskilliga altartavlor i Hälsingland, Gästrikland, Medelpad, Ångermanland och Lappland. Kyrkomålare skulle Blombergsson förbli hela sitt liv. Stilen i hans kyrkomålningar är trogen idealen hos de konservativa lärarna från Akademin, romantiska och klassicistiska stycken. Målningarna var ofta kopior, antingen av Westins ”Kristi uppståndelse” i Kungsholms-kyrkan i Stockholm, eller så av Westins ”Jesus i Getsemane” från Söderhamns kyrka.

Förutom altartavlorna fick han också arbete med förgyllningar och målningar till sådant som predikstolar, orgelfasader, bänkar och altarringar i kyrkorna. Blombergsson var även skicklig på arbeten i trä och gips samt förgyllning. Den muntliga traditionen gör gällande att en del av ramarna kring hans oljemålningar är verk av honom själv.

Under särskilt 1840-talet hade Blombergsson åtskilligt med arbete i Hälsinglands kyrkor. Efter Hanebo målades hela korväggen i Hälsingtuna kyrka. Detta arbete, som tog en och en halv sommar att utföra, invigdes 1840. Det är det enda av Blombergssons större kyrkoarbeten som inte längre visas. Den skars ned 1946 och förvaras nu i Hälsinglands museums magasin.

Den väldiga altarmålningen i Bergsjö kyrka, som tillkom 1844-45, täcker hela kor-väggen. Den sista av Blombergsson utförda kyrkoinredningen var den i Hamrånge, som signerades 1869. I Hälsingland har även Ilsbo, Arbrå, Undersvik, Forsa, Alfta, Bjuråker och Norrbo altartavlor eller andra större arbeten utförda av Blombergsson. De många uppdragen i Hälsinglands kyrkor fick Blombergssons fria konst att blomstra. Med skissblocket i hand studerade han nämligen kyrkornas omgivningar och målade därefter sina stora landskapsdukar. Forsa kyrka målar han invändigt 1845-46 och landskapsvyn över samma kyrka signerades 1848. Vi vet ungefär vad Blombergsson fick betalt. I Hälsingtuna blev det 3 riksdaler om dagen och fritt ”vivre” (kost och bostad). Bjuråkers altartavla, som han målade 1852, kostade 200 riksdaler. Även där hade han sedvanliga målaruppdrag.

Landskapsmålaren
Om det var den kyrkliga brukskonsten som försörjde Blombergsson så var det i landskapsmålningarna han uttryckte sig som fri konstnär. Det är landskapen, i bred mening, som dominerar bland hans motiv. Blombergssons landskap är dock sällan rena naturstudier. De är ett slags nyttolandskap, eller samhällslandskap. Kyrka med omgivande landskap, bruk med landskap, gruva, vattensåg, en hjulångare på Ljusnan. Hans stora stadsmålningar visar ett landskap som är helt och hållet samhälle, där känns det långt till den romantiska forsen eller den ensamma furan högst uppe på klippan.

I alla hans landskap råder en slags prudentlig ordning. Städerna tycks utomordentligt välorganiserade, sågarna ligger förträffligt vid sina vattendrag och kyrkorna tycks vuxna ur den natursköna omgivningen. Blombergssons estetik är pedantisk, men har också drag av nyttodyrkan. Många tavlor är odaterade, men det verkar som att 1860-talet har varit det årtionde som skapade flest verk. Daterade verk finns från 1840 till Blombergssons dödsår, 1875.

Blombergsson var ärlig i sitt landskapsgestaltande. Inget tyder på att hus eller något annat lades till för det estetiska. Detta gör Blombergssons målningar kulturhistoriskt värdefulla, då de är att likna vid historiska dokument.

Intresset för det nya
Blombergsson dokumenterade alltså det åldriga landskapet med realistisk trohet. Men samtidigt som Trönö gamla kyrka avbildades med sina månghundraåriga gråstens-murar, takspiror i järn och benhus, målade han de moderna och vitkalkade Karl-Johankyrkorna. Så fort Blombergsson såg chansen avbilade han rykande ånglok och ångbåtar.

Blombergsson intresserade sig för nya tekniker. Som ung lärde han sig litografi när det inte funnits särskilt länge. På 1860-talet köpte han en fotografisk kamera, någonting helt modernt. I en gesälls dagboksanteckningar kan man läsa att gesällen, något irriterad , är tvungen att bära upp Blombergssons fotografiska utrustning på bergs-knallar. Blombergsson använde alltså fotografiet som förlaga. De minutiöst noggranna stadsvyerna, särskilt över Hudiksvall, talar för att fotografier använts även för dessa.

Folkbildaren
Blombergsson skapade ytterligare en form för att popularisera konsten. Under 1860-talet turnerade han tillsammans med sina gesäller och arrangerade visningar av god konst. Han hade kopierat kända konstnärers verk och även målat egna. Det var en slags bild- och ljusspel med stora limfärgsmålningar där gesällerna ordnade ljussättningen och växlade dukarna. Allt detta gjorde han, för att hos allmogen ”väcka sinne för stor och skön konst, såsom varande den bästa grundvalen för en god och treven husslöjd”. Det sista ordet är viktigt, Blombergsson föregriper det kommande hembygds- och hemslöjdsintresset med dessa bildshower som han kallar ”Scenerier i målningar”.

I recensioner beröms hans bildvisningar för stor konstnärlighet och ”effekt” och man förstår direkt att Blombergsson var uppdaterad i den samtida konsten. De verk han kopierade var av samtida düsseldorfare som de stora norrmännen Gude och Tideman, tysken Aschenbach och svenskarna Blommér och Nordgren. Säkerligen hade han sett dem både i original och som etsningar. Att delar av Blombergssons produktion har släktskap med düsseldorfmåleriet är sålunda helt i sin ordning, eller snarare i dåtidens ordning. Turnéerna med konstvisningar var uppskattade, men trots inträde gav de inget tillskott till hans ekonomi. Under sitt näst sista levnadsår, 1874, gjorde han en turné genom länet som understöddes av Hushållningssällskapet.

Scenerierna var väldigt stora, nära 6 kvadratmeter. De målades med mosslimfärg i ett tunt lager, och var därmed lätta att rulla ihop. Motiv målades på båda sidorna, upp-och-ner på baksidan, vilket innebar att duken snabbt kunde vändas. Tre scenerier är kända idag. Åtskilliga brann upp i Söderhamns stora stadsbrand 1876.

Blombergsson måste – i likhet med de norska düsseldorfmålarna – skapa sin publik i en omgivning där någonting liknande en fri konstmarknad aldrig funnits. Han målade i publikens smak, men själva publiken tillkom samtidigt med hans konstnärliga verksamhet.

Albert Blombergsson målade oss bilden av Hälsingland. Men bondens gårdar och odlingslandskap blev sällan hans motiv. Han målade sina landskap, ofta med den nya tidens symboler, mer sällan som det rena bondelandet. Hans blick är riktad mot det nya i landskapet, samtidigt som han värnar det gamla och traditionella. Och den relativa frånvaron av bondens landskap kan också höra samman med marknaden, det var inte i bondens miljöer konstbeställningarna väntade.

Att måla som i Düsseldorf
Med den klassicistiska inledningen på 1800-talet får man in den svenske bonden i konsten tillsammans med götiska gudar, exotiskt varma länder och svärmiskt sköna landskap. Det är Karl XIV Johans tid och konstens ideal förverkligas av namn som Fredrik Westin, Johan Gustaf Sandberg och Carl Johan Fahlcrantz.

Redan 1828 skrev Ulrik Thersner om det rätta sättet att måla landskapet och folket nationellt:
En sommardag skall framställas med befolkningen sittande i egna nationaldräkter och kulörer; lior och skäror ligga på marken, plogen står stilla, deras dragare beta i skuggan; en vårdag skall skildra glada grupper av lantbygdens ungdom, blomsterkorgar, majstänger, danser …

I den andan var Blombergsson fostrad och lärd. Och idealiseringen omfattade även allmogens typer, 1843 gav Sophie von Knorring goda råd hur en bondson skulle avbildas:
Högväxt, smärt och bredaxlad på en gång. Ögat var mörkblått och djärvt, de långa svarta ögonhåren förmildrade något hans genomträngande blick, ögonbrynen böjde sig stolta däröver, näsa, mun och kinder voro fina,. Ännu nästan barnsliga, men pannan hög, bred och spegelren..

Düsseldorfskolan var en konstnärsakademi som stod för ett mer realistiskt och nationellt måleri. Rötterna hade man i romantiken och som man ser av citaten ovan tog man över en hel del av idealiseringen från föregångarna. Akademin utövade stark påverkan på sin samtids konst och nu fick man ett blomstrande landskaps-, folklivs- och historiemåleri. Till Düsseldorf åkte först norrmännen för att måla norskt, svenskarna därefter för att måla svenskt. Sist av alla åkte finnarna dit, i nymornad nationell anda mot det tsaristiska förtrycket. Blombergsson åkte aldrig dit, han skolades aldrig i Düsseldorfs akademi, men han verkade under samma tid, och hade nära kontakt med deras idétradition.

Blombergsson målade mer sällan människor. I hans produktion finns exempel på historiska tablåer. Oftare är hans människor underordnade själva scenen, de skymtar som små (ibland millimetersmå) aktörer, seglande, fiskande, knogande i det stora landskapet. Ibland målar han in sig själv, andra gånger kyrkoherden från kyrkan eller brukspatronen från bruket. Ett särskilt folk gör entré med düsseldorfskolans måleri. En stolt allmoge som skulle visa på identitet, kultur och sedvänja. Folkliv som oundgängliga byggstenar för nationen.

Folk och nation
Det var en viktig tid. Demokratins och folkrepresentationens idéer började växa fram. I Paris gjordes det revolution 1848, därefter i Österrike, Ungern, Lombardiet, Venetien. Demokratins idéer svepte över Europa. 1850 arrangerade Konstakademien i Stockholm en stor utställning som en nordisk manifestation. De främsta dragplåstren var norrmännen Adolph Tidemand och Hans Gude. De målade nationellt sinnade motiv och i Norge hade man onekligen skäl till detta. Nu stod den fosterländske tonsättaren Ole Bull i fören på den båt som förde brudföljet över vattnet i en av de mest berömda målningarna, ”Brudfärd på Hardangerfjorden”. Och svenskarna följde tätt efter, om inte över fjorden, så direkt till Düsseldorf. Utställningen i Stockholm blev en stor inspirationskälla för våra inhemska målare.

Det som nu skapas är ett idéburet måleri, och den idé man kommit fram till är nationens och folkets idé. Man gläntar på dörren till tankar om social rättvisa och demokrati. ”Folklivsmotivet är sextiotalsdemokratins gruppbild” skriver konsthistorikern Viggo Loos. Troligen uppfattade också samtidens publik detta budskap. Blombergsson målade dock inte med någon social tendens, hans landskap uttrycker bilden av nationen, det vill säga Hälsingland.

Det är dock bonden som bär fram nationens budskap i detta måleri. Bonden blir symbolen för nationens sunda rötter, hans arv och identitet är också nationens. Detta arv och denna identitet skulle nu brukas. Hos Blombergsson är landskapet besjälat, dess själ uttrycks av kyrkorna, bruken, herrgårdarna, städerna. Nationen och Hälsingland är en bild av harmoni, men Blombergsson är inte blind för den nya tiden, hans stadsbilder släpper in både industri och järnvägar. Och där finns en källa till oro, till nyheter. Han är mångtydig, intressant. Han är fostrad i det gamla och har en öppen och sökande blick för det nya.

Sentiment och verklighet
Man studerade naturen intensivt, lika intensivt studerade man dräktdetaljer och byggnader. Skissen gjordes utomhus, men själva måleriet färdigställdes i ateljén, och eftersom man ville efterlikna det nederländska 1600-talsmåleriet och dess patina, började man med en brun undermålning och slutade med en gulbrun fernissa. Så tonades den ursprungliga koloriten ned och scenen blev brunmurrig. Om skisserna ännu låter vinden blåsa genom trädkronorna har den nästan alltid mojnat i den färdiga målningen.

Friluftsmåleriet har ännu inte gjort entré med sitt friska, direkta uttryck. ”Düsseldorferi” blir senare ett skällsord för en förlegad skola som hamnar i (delvis orättvis) skugga när det nya måleriet sveper fram. Ändå har det här alltid varit ett mycket publikt och uppskattat måleri, så än idag. Dess berättande, ibland naiva och troskyldiga ton har tilltalat en bred publik. Den extrema noggrannheten och detalj-rikedomen gör att målningarnas informativa innehåll är stort. Som kultur-historiska dokument (innan fotot blivit en massföreteelse) har de utomordentligt värde.

Lars Nylander, Jan-Olov Nyström, 2007
(Förkortad version)


Albert Blombergssons
Scenerier i målerier

Albert Blombergssons scenerier i målningar är något som uppmärksammats i olika sammanhang under 1900-talet främst ur kulturhistorisk och folkbildande synpunkt. Men exakt vad det var och hur det fungerade har aldrig riktigt framkommit. Det var i korthet följande: Blombergsson målade stora (ca 180 cm x 275 cm) dukar med mosslimfärg, som inte skadades av att rullas. Motiv målades på båda sidorna, på så vis att den ena sidan alltid var rättvänd och den andra var upp och ned. Vid exposéer användes en ridå. När den gick upp visades en duk uppspänd på någon typ av ställning. Den belystes med starkt artificiellt ljus, som lärlingar eller andra skötte. Limfärgen är matt, varför det starka ljuset inte reflekterades eller skapade blänk i tavlan. Så berättade Blombergsson själv om den tavla som visades. Ridån gick ned igen, ställningen med duken vändes och ridån gick upp. Nästa tavla belystes o.s.v. Det hela kan mycket väl liknas vid en diabildsvisning, fastän bilderna inte projicerades på duken, de var målade på den.
Det hela beskrivs i Tidning för Wenersborg 4 mars 1875:

Säkerligen erinra sig våra läsare att hr B[lombergsson] för några år tillbaka anlände hit till staden och förevisade sina "Scenerier i målningar". Det var en ny och vacker uppfinning, bestående af målningar utförda på duk och belysta med artificiellt ljus, hvarigenom clairobscuren framträdde som i en förklarad dager, och denna utställning blef både flitigt besökt och berömd. Det var dock icke blott sjelfva taflorna, som ensamt anslogo åskådaren, utan härtill bidrog förevisarens tolkning och personlighet.
Uppåt ett fyrtiotal rullar har funnits. Tre är kända idag, varav en i bedrövligt skick. I en förteckning från 1930-talet omtalas några ytterligare rullar. Enligt muntlig tradition i släkten förvarades ett större antal rullar i Söderhamn och dessa förstördes vid den stora stadsbranden 1876, året efter Blombergssons död.

Blombergssons Scenerier hade sin första premiär i Söderhamn våren 1865. Projektet var lyckat och Blombergsson reste allt längre bort för att visa sina målningar. Ofta var han på resande fot hela våren och sommaren. Som längst var han till västkusten, dit han reste två år. Andra resor var till Västernorrland, Bergslagen och Östergötland.


2007-03-20
Lars Nylander

Source: http://www.bollnas.se/index.php/konstnaerer/albert-blombergsson