Alf MUNTHE
1892–1971, Sweden

Alf Munthe Biografi:

Alf Munthe var född och uppvuxen på Söder i Sthlm. Fadern hade 1890 blivit rektor för Schartaus handelsinstitut och familjen bodde nära detta i en sexrummare på Fjällgatan 23 A med hänförande utsikt över stad och vatten. Modern var syster till den norske konstnären Gerhard Munthe, förnyare av det norska konsthantverket, speciellt textilkonsten. Enligt dottern Siw var modern en "solskensmänniska, en värme- och glädjespriderska", medan fadern var sträng, framför allt mot ende sonen, mindre mot de båda döttrarna.

Efter studentexamen och ett kort gästspel vid StH beslöt M att ägna sig åt konstnärsbanan. Våren 1911 blev han elev till morbrodern i Oslo och på hösten antogs han som aspirant vid Konsthögskolan i Sthlm, där han fick diplom som elev 1912. Redan 25 nov 1912 tvangs han lämna Konsthögskolan, sedan han tillsammans med Hilding Linnqvist, Axel Nilsson och Fritjof Schüldt opponerat mot undervisningen som de fann förlegad. De fick uppmuntran av en äldre generation akademiopponenter, särskilt av Karl Nordström och Richard Bergh. Med deras hjälp kunde de hyra en ateljé på Regeringsgatan. På nyåret 1914 debuterade de med utställningen Fyra unga målare i en förhyrd lokal vid Hamngatan. I sin recension i SvD löjan fann en recensent dem visserligen "outvecklade" men "övertygat konstnärliga" (A Brunius).

Sommaren 1917 hyrde M, Ivar Johnsson med hustru, Axel Nilsson och Torsten Palm Sjövillan på Smedsudden på Kungsholmen. I den gistna senempirebyggnaden (nedbrunnen 1936 och jämnad med marken) levdes ett glatt kamratliv men arbetades också flitigt. I okt 1917 gjorde de tillsammans med bl a C Malmsten (bd 25), gift med M:s syster Siw, och S Gate (bd 16) en utställning i Konstföreningen i Blanche's hus vid V Trädgårdsgatan. Utställningen blev en kritiker-framgång. Brunius skrev att den bjöd på en konst som var "helt igenom ordnad" och karaktäriserade målarna som "intimister" (SvD 7 okt), en beteckning under vilken de senare gått till konsthistorien. Vad Brunius tog fasta på var att deras målningar var små till formatet och visade idylliska landskap och stadsutsikter i en lågmäld kolorit med finstämda valörer som helt avvek från Matisse-elevernas högljutt färgsprakande dukar. De knöt i stället an till och förnyade det äldre sv friluftsmåleriet, representerat av t ex A Wahlberg, R Norstedt,V Forssell (bd 16).

Med ekonomisk hjälp av släkt och vänner gjorde M med hustru och liten dotter sin första utlandsresa 1919. Den gick med zeppelinare till Bodensjön, varifrån de fortsatte till Italien och Frankrike. M tog intryck av de franska neoimpressionisterna och av Cézanne, vilket framgår av hans stafflimåleri under 1920-talet. Kompositionen, som tidigare kunde vara något kaotisk, t ex Kvarnen (1916) i Waldemarsudde, blev fastare, färgbehandlingen säkrare. Gouachen Utsikt mot Mariaberget (1921) erinrar med sina fönsterlösa huskuber om I Aguélis och prins Eugens konst. Den lugna ytan i detta och andra verk löstes ett par år senare upp och M satte nu an färgen med lätta, varsamt välberäknade fläckar som gav målningarna ett vibrerande ljusskimmer. Detta pointillistiska maner förblev han sedan trogen (Självporträtt 1929 i Moderna museet, Hustak 1933 i Waldemarsudde) .

Under 1920-talet ledde M en verkstad som åtog sig dekorativa uppgifter. Han blev nu, liksom framgent, flitigt anlitad av arkitekterna. G Asplund tog honom 1922-23 till hjälp vid utsmyckningen av Skandiabiografen (senare Look) i Sthlm. Resultatet blev den ca 50 m långa och 1,5 m breda balkongfrisen i varmröd sammet, utförd i T Grafströms ateljé. För parisutställningen 1925 gjorde M förlagan till en baldakin för sv paviljongen, en. vävnad med broderad framställning av Folkvisans Apollon, inköpt av varuhuset Vanamaker i Philadelphia, USA.

Bland de många monumentala uppgifter M hade på 1920-talet kan nämnas väggmålningarna i Ljungby kyrka i Småland och utsmyckningen av taket i Mälarhöjdens kyrka, ritad av H Ahlberg. Inspirerad av Paulus 1 Kor: 13, kärlekens lov, gestaltade han Tron, Hoppet och Kärleken. Modell för kärleken var makan Torun och för tron systern Siw. I kyrksalen i Frimurarbarnhemmet i Blackeberg (senare Blackebergs sjukhem), också det ett verk av Ahlberg, skildrade han bl a Människans åldrar med föräldrarna som modeller för ålderdomen.

Målarverkstaden upphörde 1930. De två följande åren hade M fatt E Lindahls stipendium om 5000 kr vilket möjliggjorde förnyade utlandsvistelser, för vilka han utförligt redogjorde i sina reseberättelser till Konstakademin.

I dec 1933 hade M en retrospektiv utställning i akademin lovordad av kritikerna, som bl a fäste sig vid hans själfulla porträtt, inte minst den gripande skildringen av ett engelskt gatuoriginal, Trafalgarmannen (1931), och Judisk flicka (1931) i Moderna museet. Med denna utställning satte M punkt för sitt stafflimåleri.

1934 fick M kontakt med chefen för Handarbetets vänner G Gahn och med henne kom han att inleda ett livslångt, kongenialt samarbete. Deras första verk var en damast i linne och guld, beställd av dåvarande kronprinsparet och en gåva till Abessiniens kejsare Haile Selassie.

Med hjälp av Gahn kom M att lära sig textil konstruktion och tränga in i de olika traditionella vävslagens möjligheter och underkasta sig de krav som dessa ställer på sträng rätvinklighet i mötet mellan varp och väft. Sina skisser i blyerts och akvarell överförde han mödosamt och med stor precision till arbetsritningar på millimeterrutat papper: "man måste göra sig liten i det textila. Man måste lära sig krypa mellan trådarna" (M till U Hård af Segerstad).

M och Gahn hade stora krav på materialets kvalitet och det blev Lennart och Lars Wålstedt, far och son med farfarm, ullspinneri och garnfärgning i Flöda som blev leverantörer av det kypfärgade ullgarn de använde i 30 olika färger valda av M.

1939 vann M med förslaget Ljusbrytning tävlingen om utsmyckningen av dopkapellet i Karolinska sjukhuset. Väggarnas alsecco-målningar med prismatiskt brutna strålknippen i transparenta toner av rökgrått och duvblått samspelar här med gångmattan och det varmt röda antependiet bildar en fin motvikt till dopfunten i grön kolmårdsmarmor.

Sedan följde en rad textila utsmyckningar av sakrala och profana rum. M blev "den mjuka arkitekturens mästare" (Hård af Segerstad). Framfor allt gällde detta hans främsta sakrala verk, dubbel väven Ljus av ljus för Skövde krematorium (nu S:ta Birgittas kapell), ritat av Asplund och efter dennes död fullbordat av S I Lind (bd 23). Bonaden består av sju vader som på plats bildar en enhet om 4X9 m. M hade som tema för verket I himlar sjungen och de yttersta våderna visar upptill stiliserade änglahuvuden som får bilda "körer". Ullgarnets varmt röda, violetta och blå klanger spelas ut mot det vita linet i en storartat rik orkestrering. I samma teknik och likartad kolorit är väggklädnaden bakom predikstolen i Högalidskyrkan i Sthlm. Den kom på plats 1950.

Då Gahns förordnande vid Handarbetets vänner utgick, grundade M och hon 1951 en egen verkstad, Lekattgården ab, i Tibble by i Leksand, ett pittoreskt huskomplex i falurött, som en gång varit Hugo Alfvéns.

Under de följande decennierna tillkom ett stort antal textila verk för bl a hovrätterna i Umeå (1953-54) och Malmö (1956). I dukagång vävdes 1958 bonaden för sv ambassaden i Tokyo, och för Nässjö krematorium (senare Skogskapellet) gjordes 1962 en vävnad i noppteknik, där de inplockade lammullstussarna ger en fin reliefverkan. Svea hovrätt fick 1964 ett originellt verk i haute-lisse och röllakan. Det är utfört i flera lösa stycken som för att ge en plastisk effekt skiktats det ena innanför det andra. De översta delarna vävdes av Gahn i haute-lisse och har som motiv Oden, symbol för germansk sedvanerätt, Justitia med svärd och vågskål samt Moses med lagtavlorna.

Till de sista arbetena hör en dubbelväv i tre delar för KTH i Sthlm och två bonader i röllakan för Tannefors kyrka. Den stort anlagda haute-lisseväven Gudaskaran, inspirerad av germansk mytologi, mäktade M aldrig fullborda. Den föreligger i utsnitt som Beskyddaren, Den vise, Mimerhuvudet, 1969. De sista åren var M oförmögen att arbeta då hans syn var starkt nedsatt. Han avled efter en kortare tids sjukdom i Leksand.

De personer som kände M har skildrat honom som egensinnig, stolt och självmedveten men samtidigt ytterst ödmjuk. Hans konstnärliga självdeklaration var "att individens utveckling går ut på att utplåna honom till fromma för ett överindividuellt resultat" (Hård af Segerstad i SvD 13 maj 1962). Hans religiositet var starkt teosofiskt färgad. Enligt Gahn var hans "bibel" Das Reich der Kunst av Bo Yin Rå, pseudonym för den tyske teo-sofen Joseph Schneiderfranken. M översatte också tillsammans med J Almroth dennes verk Om den konungsliga konsten (1954). Inom den textila konsten framstår M enligt vännen S I Lind "som en av de stora nyskaparna och vägröjarna" (Meddelande från Konstakademin 1971-72) och U Linde tilllägger att hans textila verk "hör till det omistliga i den svenska 1900-talskonsten" (katalogblad, Thielska galleriet 1982).

1980 ordnade Gahn en utställning av skisser och provvävnader på Lekattgården och 1981 gjorde Arkiv för sv formgivning vid Kalmar konstmuseum en minnesutställning i Kalmar slott omfattande ett hundratal verk. En del av denna utställning visades på sommaren 1982 i Thielska galleriet i Sthlm.

Source: http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=8545