Elis AIDANPÄÄ
1932, Sweden
Elis Aidanpää har under många år i ett stort antal akvareller skildrat den gamle bebyggelsen och människornas liv i den nordliga fjällvärlden. Framförallt har han i bildsviten ”Kaalasvuoma” berättat om tillvaron i övre delen av Kalix älvdal under gångna tider. Det är ett hängivet forsknings- och dokumentationsarbete som ligger bakom hans bilder av fjällfolkets levnadsförhållanden i ödemarken. Han har sett hur naturen skyndat sig att ta tillbaka det som människorna lånat och hur de gamla boplatserna försvunnit. I många fall är det om sina egna förfäders kamp mot en bister verklighet med fattigdom och sjukdomar som han velat påminna.
– Innan jag kunde börja måla av de gamla boplatserna med de förfallna husen måste jag ha kunskap om människorna som bott där, säger han vid ett besök. Först när jag visste något om husets historia och känt värmen från människorna som levt där kunde jag måla. Husen fick aldrig vara anonyma. De första motiven hämtade han från den boplats där mormor Karolina hade bott och där han tillbringat sina barndoms somrar. Hon var gift med en same som hette Josef Huuva och vad han fick uppleva hos dem kom att sätta djupa spår i honom.
När rennäringen här uppe vid slutet av 1800-talet drabbades av en katastrofvinter förlorade morföräldrarna alla sin djur. De fick pröva på ”länningens”, dvs nybyggarnas liv och försöka leva på vad den karga lappländska naturen hade att ge. Vid Laukuluspa byggde de en ”torvgamme” av fjällbjörkstammar och näver och av sten som de hittade i omgivningen byggde de en öppen spis. Så småningom hittade de i Alalahti längre upp efter sjön Laukujärvi en bättre bostad och där byggde de sig hus och ladugård. Det var här som Elis fick sina rika barndomsminnen och inte minst bidrog mormor Karolina med många berättelser om dramatiska och mystiska händelser.
- När jag blev vuxen ville jag veta mer om fjällfolkets liv här i ödemarksgårdarna, kan Elis berätta. Men det lilla som jag hittade i litteraturen skilde sig mycket från det erfarenheter som jag hade fått som barn. –Jag började därför forska genom att fråga ut de gamla som levde kvar, i vetskap om att tiden var knapp. Hela tiden har den här forskningen gått hand i hand med mitt måleri. Det kändes viktigt för honom att med sina målningar berätta om livet i den karga ödemarken.
Han kände en stark samhörighet med folket här uppe och ville som konstnär inte ge sig ut som en turist och måla fjälltoppar. Hans bilder är en hyllning till de människor som inte ägde så mycket av det materiella och många gånger utsatts för grova orättvisor men som ändå ibland kunde känna en lycka. Han har ställt ut sina akvareller på många platser i landet och för ett antal år sedan ägnades hans konstnärskap ett halvtimmes långt program i TV. Han har bidragit till ett par stora utsmyckningar på Kiruna sjukhus.
Elis Aidanpää är bosatt i västra utkanten av Kiruna på en plats han låtit behålla det gamla namnet Karhuniemi som betyder Björnudden. I ett litet museum som han låtit uppföra hemmavid har han ställt ut de omkring 50 akvareller som Kaalasvuoma-sviten omfattar.
När Elis Aidanpää varit ute och visat sina bilder har han också med en muntlig berättarbegåvning redogjort för verkligheten bakom den. Berättat om sorgen som var en vanlig gäst hos människorna och om den sammanhållning som var en förutsättning sör att man skulle klara sig. Säkert har han påbrå från morbror Felix som gick mellan gårdarna och fängslade lyssnare med en skådespelares skicklighet.